Portvinets historia
Portvinets historia är lång och fascinerande. Man tror att det i Dourodalen har bedrivits vinodling i nära 2,000 år. Runt om i Douroregionen har man funnit stenkar som har använts för vintrampning och träfat som använts för vinlagring, vilka tycks härstamma från 200-300-talet. Det var först under 1700-talet som man började benämna detta vin från Dourodalen som ”portvin”.
Hur vin blev portvin
Portugal och England hade länge bedrivit handel sinsemellan. Portugiserna fiskade ”Bacalhau”, en portugisisk specialitet som har många liknelser med torsk, utanför de brittiska öarna mot betalning av vin. Många tunnor vin transporterades över havet och då färden tog veckovis hade vinet hunnit bli dåligt redan innan vinet hann anlända till Storbritannien. Britterna testade därför att tillsätta sprit i vinet, för att på så sätt bringa nytt liv i det. Åtgärden visade sig inte bara vara effektiv när det gällde vinets hållbarhet, det visade sig även öka både dess söthalt och alkoholhalt. Och då den brittiska tronen var mycket svag för sötsaker blev vinet snabbt en favorit. Och så var portvinet fött.
Under den senare delen av 1600-talet var det ostabilt runt om i Europa. Storbritannien, som tidigare hade varit storkonsument av de franska bordsvinerna från Bordeaux, hade tvister med landet ifråga och uppfört handelsblockad mot Frankrike. Detta innebar att importen av portvin från Portugal till Storbritannien snabbt steg. Under denna tid blomstrade Portugals export, även om man idag tror att en viss del av importen var Bordeauxviner förklädda till portugisiska viner, vilka hade transporterats från Bordeuax, genom Porto och vidare till Storbritannien.
När handelblockaden togs bort förlorade således Portugal på detta. Några år senare upprepades hela proceduren, men med skillnaden att Storbritannien denna gång fortsatte att handla större delen av sitt vin från Portugal även efter att handelsblockaden mot Frankrike efter en tid återigen togs bort. År 1703 tecknades avtalet "The Treaty of Methuen", där det antogs att Storbritannien skulle fortsätta handla vin från Portugal i utbyte mot textilier.
Portvin garanteras
Under de kommande åren gick portvinsindustrin upp och ner. Efter en tids minskad export till Storbritannien vägrade landet att ta in mer portvin och anklagade de portugisiska bönderna i Dourodalen för att illvilligt förstöra vinet och lura britterna. Detta tog hårt på portugiserna och resulterade i att en institution vid namn Companhia Geral dos Vinhos do Alto Douro uppfördes, vilken hade till uppgift att stabilisera och kontrollera portvinshandeln. I samma veva ritades ett avgränsat område ut i Dourodalen, inom vilken endast portvin fick tillverkas. Portvinet garanterades nu vara av högsta kvalitet och Storbritannien återupptog handeln.
Phylloxera –vinlusen slår till
Under slutet av 1800-talet drabbades Europa av vinlusen Phylloxera, vilken slog ut den större delen av Europas vinodlingar. Lusen förstörde en stor del av vinodlingarna inom det avgränsade området i Dourodalen, men visade sig inte vara fullt lika aggressiv i den övre delen av Dourodalen. Detta resulterade i att man öppnade upp och expanderade det avgränsade området i syfte att rädda vinrankorna. Den som till slut lyckades rädda Dourodalens vin var änkan Antonia Adelaide Ferreira som ympade Douros druvsorter på rotstockar av amerikanska vinrankor, då det hade upptäckts att de amerikanska varianterna var resistenta mot Phylloxera. Med detta återhämtade sig vinrankorna i Dourodalen och portvinsodlingen kunde återupptas.
Efter denna katastrof omorganiserades Douroområdet och nya planteringsmetoder utvecklades.
Falska kopior av portvin hotar
Inte nog med Phylloxera-krisen. Strax efter att Portugal återhämtat sig efter katastrofen lurade en annan fara bakom hörnet. Falska kopior av portvin började invadera den portugisiska marknaden och såldes för en betydligt billigare penning än originalet. Portvinshandeln minskade drastiskt, de portugisiska bönderna blev utfattiga och Douro var en enda förödelse.
Mitt i allt kaos ruskade Portugals diktator upp den institution som 150 år tidigare hade bildats för att stabilisera portvinshandeln. Man skärpte nu regleringarna för portvinshandeln och avgränsade ett nytt område, vilken nu även innefattade den övre delen av Dourodalen som några år tidigare hade klarat sig undan vinlusen. Inom området fick endast vin med minst 16.5 % alkohol odlas, endast portvin med andra ord. De styrande bestämde även att allt portvin som exporterades skulle transporteras förbi Douroflodens sandbank. Dessutom fastställdes att vinproducenter från och med nu skulle bli tvungna att köpa aguardente (druvsprit) från andra regioner där vinframställning sköttes bra, exempelvis i Frankrike. Detta möttes såklart av starkt motstånd, då vinproducenter tidigare hade haft lov att tillverka egen druvsprit, vilket enkelt kunde göras genom att destillera vin.
Konsekvenserna av diktatorns ingripande visade sig vara mycket goda och nu såldes det portvin som aldrig förr.
Portvinshus uppförs i Vila Nova de Gaia
År 1926 bestämde Portugals regering att alla företag inom portvinsindustrin som ville fortsätta tillverka portvin skulle vara tvungna att uppföra egna portvinshus i Vila Nova de Gaia, staden mitt emot hamnstaden Porto. Vila Nova de Gaia utgjorde nu en utökning av det avgränsade området i Dourodalen och skulle fungera som en sista station inom portvinsframställningen. Tanken var att allt portvin skulle lagras i portvinshusen i staden, innan de slutligen såldes.
Institutioner uppförs
De följande åren regleras portvinshandeln ytterligare och institutioner för olika ändåmål uppförs. Till exempel bildas Instituto dos Vinhos do Douro e Porto (Portvinsinstitutet) för att skydda och kontrollera portvinet och Casa do Douro för att stödja bönderna i sitt arbete och förse dessa med aguardente.
Registreringen av Douros vingårdar, det så kallade "Benefício System", uppdateras även i samma veva (läs mer under Dourodalen).
Tack vare de strängt reglerande institutionerna som uppfördes har portvinshandeln fortsatt att hålla en hög kvalitet och lyckats övervinna de falska kopior som än idag cirkulerar på marknaden. Fortfarande idag finns både institutionerna i Porto och portvinshusen i Vila Nova de Gaia kvar, och portugisernas stolthet över portvinet har aldrig varit större.